tisdag, augusti 12, 2008

Barnfamiljer och krig

När min dotter var nyfödd, vaknade hon alltid klockan fem på morgonen. Det var inte alls roligt för en nattmänniska som jag. Dessutom skulle hon ha mat varannan timma under dagen, men hon kunde sova mellan 00.00 och 05.00 utan att ha mat och det var så skönt.

Att sova under dagen var inget för henne. Det fanns ju så många spännande saker att iaktta. Innan jag kom på att bara lägga ned henne på en filt så att hon där kunde vara vaken och titta sig omkring eller sova bäst hon ville, höll jag på att bli galen. En nyfödd baby måste sova mycket, eller hur?

Eftersom det kändes som om man mest hela tiden satt och ammade, hann jag läsa ut en hel del böcker, titta på filmer och titta på nyheter. Nyheterna på den här tiden var inte roliga. Dels var det en ekonomisk kris med en av de högsta räntorna vi någonsin haft, dels var det krig på Balkanhalvön. Flera bilder på vad som hände där och på alla flyktingar som dök upp i Sverige passerade revy. Vad jag grät. Här satt jag och ammade min lilla dotter medan sonen gjorde något fuffens någon annanstans i lägenheten, samtidigt som många barnfamiljer var på flykt undan kriget. Jag var så tacksam över att jag inte var i deras situation...

Efter det här har jag alltid tänkt på alla föräldrar med barn i olika krig och hur hemskt det måste vara. Som det nu är i Kaukasus tex...

7 kommentarer:

Anonym sa...

Ja visst är det hemskt, är så svårt att tänka sig eftersom vi ju faktiskt har det rätt bra.

Lycka till med tentorna!

Anonym sa...

Känner igen det där, så var det för min förstfödda. Fast hon sov lite längre på morgonen =)

Anonym sa...

Ja, dom som inte har upplevt det har svårt att förstå vilken pina det är för folket

Anonym sa...

Tänker ofta just så, att man har det så himla bra och säkert.
Svårt att föreställa sig ångesten de måste leva med.
Ändå lever så många här med ångest för egentligen småsaker. Undrar varför det är så?

Anonym sa...

Det där känner man igen! Svaret på ordspråket kommer sen.

Anonym sa...

Ja usch, det är många gånger man har anledning att känna tacksamhet för att man/jag har det så bra, trots att man är ganska duktig att gnälla ibland.=))

Anonym sa...

Man är ju som förälder tillräckligt orolig ändå, jag kan bara inte tänka mig hur det är.... :(