Vad är jag utan min familj?

Ett under har skett, alla i familjen utom jag har nu lagt sig. Min policy, att aldrig lägga mig före barnen har nu börjat ge resultat. Dottern gick faktiskt från datorn 22.10 och sonen försvann in på sitt rum redan vid 21.00. Min man har nu lagt sig. Jag kanske snart kan komma in på någorlunda normala tider också...

De senaste åren jobbade jag natt och ett halvår innan jag sa upp mig från jobbet arbetade jag bara kvällar och kom hem vid 01.00-tiden nästan varje kväll/natt. Somnade då vid 02.00-tiden, man behöver ju varva ned lite också... Det var dags att säga upp sig från jobbet när det inte fungerade hemma. Dottern var ofta uppe när jag kom hem och hon hade ju skoldag efteråt. Försökte prata med chefen och få jobba 12 timmars pass, som jag gjorde när jag jobbade nätter (de tog bort nätterna, annars hade jag fortsatt med det). Då skulle jag jobba mer intensivt när jag jobbade och vara ledig mer när jag var ledig. Med alla besök hos olika läkare, kuratorer, lärare osv. och med all hjälp som barnen behöver både hemma och på andra platser, hade det varit bra. Min chef vägrade.

På de tre åren jag arbetade 12-timmars nattpass var jag inte hemma för sjukdom en enda gång. Dels för att jag trivdes att jobba natt, dels för att det passade mig och min familj bra. Under ca 3 månader fick jag också jobba 12-timmars pass dagtid och det var helt okej. Med den nye, otrevlige chefen infördes ett otroligt dåligt schema. Man skulle vara ledig en helg i månaden, man var inte på jobbet ens 8 timmar åt gången utom på helgerna då vi skulle vara där 10 timmar i sträck/dag. Allt detta gjorde att jag hade migrän nästan varje dag och när jag var ledig sov jag bara. Chefen antydde att jag bara ville arbeta 12-timmars pass för att jag var arbetsskygg och ville ha mer fritid. Jag informerade honom om att jag när jag jobbade 12-timmarspass jobbade över minst 24 timmar/månad, men med det nya schemat var det ohållbart att göra något sådant. Var jag arbetsskygg då? Sedan antydde han att jag ville bara bli avskedad och få gå hemma på a-kassa. Just då var jag ensam försörjare i min familj och sa till chefen att det vore väl dumt att vilja bli uppsagd när man behöver alla pengar man kan dra in.

Så fort min man fick jobb sa jag upp mig. Även om vi skulle leva under existensminimum, var det värt det. (Han får ut ca 4000 mer/månad efter skatt än vad jag fick) Familjen betyder allt. En dum chef ska inte få förstöra det. Dessutom har vi i stort sett alltid levt under existensminimum och klarat oss utan samhällets hjälp. Vi har blivit riktiga ekonomiska överlevare och har dessutom sparade pengar på banken. Visst, jag studerar, men jag kan inte ta studielån. Har redan studerat upp allt. (2 år kinesiska, 3 år datasystemvetenskap och 1 år tyska) Försöker läsa lite till, hoppas med det kunna få någon sorts bättre betalt jobb, eller åtminstone ett jobb med bättre tider...

Det är först nu jag märker att familjen börjar må bra. Jag såg dem bara när jag var ledig och det var 8 dagar/månad. Jag mådde dåligt, när de mådde dåligt. Nu ser jag att det var värt allt att göra så här.

Vad är man utan sin familj? Förlorad...

(från Pusselbitarna på metrobloggen)