Ledarskap

Min kära dotter är hemma idag på grund utav migrän och det var jag som fick ringa och sjukanmäla henne. Egentligen måste hon göra det själv nu när hon blivit 18 år, men hon var för dålig för att kunna göra det...

Idag skall det röjas i lägenheten och i morgon skall jag vara på AF. Vi får väl se vad de säger och tycker...

På vägen upp till Norrland läste jag en så bra bok om ledarskap. Den heter "De 21 obestridliga lagarna om ledarskap" av John C. Maxwell. Även om inte alla kan vara ledare i stora företag, så är alla ledare någon gång i sitt liv. En mamma är alltid en ledare för sina barn, till exempel. Beroende på hur ditt ledarskap är så avgör det din personliga och din "organisations" effektivitet.

Eftersom det finns så många olika sorters funktionshinder i min familj, måste jag vara ledaren i den. Annars blir inget gjort och "företaget" går i konkurs. Det betyder inte att jag kör över min man eller någon annan, men det betyder att jag ser till att det fungerar på bästa sätt och strukturerar upp vardagen för alla, samt förbereder saker i förväg och jämnar vägen inför det som händer oss i framtiden. (Det som jag vet om i förväg, vill säga).

Innan jag visste om vad det var som gjorde företaget så "tungrott" (alla olika sorters funktionshinder) var det väldigt svårt att se varför det gick som det gick i vår familj. Jag trodde att jag bara skulle leda barnen och att min man mera skulle stå vid min sida, men det har inte riktigt varit så. För varje år som gick kom jag på att jag helt enkelt fick ta över hela ledarrollen ensam, för min man har haft svårt för det och när jag lämnade saker till honom blev inget gjort. Inte för att han inte ville göra något, utan för att han blev totalt handlingsförlamad över alla olika alternativ som han helt plötsligt skulle ta ställning till helt ensam.

Det resulterade alltid i ett otroligt kaos som det tog mig veckor att få ordning på. Nu har jag lärt mig att innan jag lämnar över saker till honom har jag i förväg förutsett några olika scenarier som kan ske och det gör att han inte blir helt ställd i olika situationer och kan få något gjort, även om jag inte finns i närheten.

Det är synd att mina familjemedlemmar fått sina diagnoser så sent i livet, det hade varit lättare med allt om de fått dem tidigare... men vi har gjort så gott vi har kunnat med allt, något annat kan man ju inte göra.