Livet blir inte alltid som man tror

Fram till för ca 10 år sedan hade jag i stort sett aldrig migrän, fram till för ca 5 år sedan hade jag det lite mera ofta och tog in mediciner så fort jag fick det. Från och med 4 år sedan blev den kronisk...

Innan den blev kronisk arbetade jag nätter mer än heltid, eftersom jag dagtid träffade lärare, läkare, sköterskor, kuratorer osv. när det gällde mina barn som har aspergers syndrom, adhd, hörselnedsättning bland annat. Det passade mig och min familj bra.

Jag började arbeta 19.00 och slutade 06.00 nästa morgon och det tog mig en och en halvtimma till arbetet och en och en halvtimma från jobbet. Heltid innebar att jag arbetade ca 13 nätter/månad, men det vanliga var att jag arbetade extra nätter varje månad så att det blev 15-17 nätter/månad.

Till slut insåg jag att jag började få lite för mycket migrän och inte blev det bättre när företaget jag arbetade på tog bort nätterna och man skulle börja arbeta färre timmar/dag, men börja 05.30 ibland och 14.30 ibland - arbeta skift med andra ord. När jag skulle börja 05.30, skulle jag få gå upp vid 02.30 för att hinna till mitt arbete. Och det tar tid för en person att ändra arbetstider när man arbetat natt i över 7 år, men det brydde sig företaget inte alls om. Dessutom har jag alltid haft lätt för att arbeta natt, men varit urusel på att vakna till ordentligt vid tidiga morgonjobb - jag är verkligen ingen morgonmänniska.

I slutänden skulle jag arbeta färre timmar än vad jag var van vid, vara borta fler timmar hemifrån, tjäna ca 4000 sek mindre/månad efter skatt och aldrig hinna träffa alla de personer som jag behövde träffa för mina barns skull. När jag arbetade dag blev det också mycket mera oväsen på mitt arbete och till slut hade jag daglig migrän och var tvungen att sluta - det gick helt enkelt inte längre.

Jag trodde i min enfald att migränen skulle lugna sig när jag fått ta det lugnt en tid, men så är tydligen inte fallet, fast jag hoppas fortfarande på det. Livet blev inte som jag planerat eller trodde att det skulle bli. Fram till för ca 4 år sedan kände jag mig otroligt stark och tyckte att jag klarade av att göra det mesta jag föresatt mig att göra. Jag vet hur det är att klara av att göra det man vill göra och nu vet jag också hur det känns att INTE klara av att göra det man vill göra.

Jag vill uppmana alla som läser här att verkligen uppskatta er hälsa om ni har kvar den. Ni vet inte hur mycket ni förlorar när den försvinner. Älska livet, njut av det och var rädd om er själva och er familj, samt era vänner!