Jag saknar ord

Här om dagen läste jag det här i DN: Ny grupp unga lever på Plattan. Det enda jag såg var att många av dem kastats ut ur sina hem när de inte drog in pengar till sina "familjer" längre, att många av dem hade diagnosen asperger/adhd, eller höll på att utredas för det.

Jag grät när jag läste det, jag grät när jag berättade det för min man och jag gråter fortfarande inom mig. Jag har velat skriva om det, men saknat ord. Jag vet fortfarande inte hur jag ska sätta ord på mina känslor...

Dotter Pusselbit

(ett negativ av en fluga)

Nu är det mulet, men i förmiddags var det strålande solsken.

Dotter Pusselbits utredning är nu färdig och hon ska få tabletter som ska hjälpa henne att koncentrera sig. Har hon otur kommer de att trigga igång hennes migrän och då måste hon sluta med dem. Det är konstaterat att hon har adhd och vi ska få papper på det så att skola och andra som det berör ska få bättre förståelse över hur hon har det i sitt liv.

Läkaren var orolig över hennes sköldkörtlar. De har tagit 2 prover hittills och första gången var värdena inte bra, andra gången var de rätt så bra, så framöver ska de ta prover varannan månad, kanske under ett halvårs tid. Det är ju ärftligt och herr Pusselbit har redan tagit bort sina sköldkörtlar och hans mormor också.

Jag vill också här på bloggen berätta om hur underbar min kära svägerska är. Vad skulle jag göra utan henne? Hon är som min underbara storasyster och som man kan prata om allt med och då menar jag verkligen ALLT!! Hurra för dig min kära svägerska!!!!! =)

Nu ska jag och herr Pusselbit snart iväg och storhandla. Vi får passa på medan det fortfarande finns varor kvar i affärerna, vem vet hur länge till flygplanen inte får lyfta?

ADHD-tips för kvinnor (gäller för män också...)

Jag och min man har snart varit gifta i 20 år. Ibland har jag nästan blivit galen på den oreda det blir i vårt hem där han dragit fram... och också av min dotter sedan hon fötts.

Nu måste jag bara dela med mig av en underbar länk från ADHDkvinnor.se, ADHD-tipsen. Jag log igenkännande under hela tiden jag läste dem! ;)

ADHD och sov gott!!

Nu har jag set dokumentären om ADHD i svt1 och jag tycker väl ändå att det är något av det bättre som sänts på tv om det. Det som både jag och min man irriterade oss på lite grand, var att ljudet skiftade så i kvalitén och att det var så mycket musik när folk pratade. Eftersom min man hör lite dåligt, var det ju så svårt att höra... fast det blev lite bättre efter halva sändningen, då vi kom på att sätta på textningen från text-tv... ;)

Något som är så viktigt att inse är att vi alla är egna individer. Personer med ADHD är olika, de med Asperger är olika varandra, de utan diagnoser har olika personligheter osv. Det gör också att vi alla har olika problem med livet och olika saker som vi är väldigt bra på! Det finns olika lösningar för alla.

Min dotter har en hörselnedsättning, men är väldigt lik min man som har ADHD. Det som fungerar för honom, brukar ofta fungera för henne också, men hon har ingen ADHD-diagnos. Fast om hon gick igenom en ordentlig utredning, kanske hon skulle få en sådan diagnos... Hon gjorde ett mindre test hos en skolpsykolog för några år sedan och då trodde de att de flesta svårigheter hon har, beror just på hennes hörselnedsättning och inget annat. Hennes allra största problem är koncentrationssvårigheter.

Det var först i femte klass hon kunde sitta med i en hel lektion, innan dess fick hon ta småpauser och springa omkring i korridoren då och då. Hon hade ju så mycket spring i benen. Hon har alltid varit mycket hyperaktiv, glömt saker... Ibland känns det som om det bara fanns två lägen, det hyperaktiva och den djupa sömnen. När vi hämtade henne på dagis, mötte hon oss i dörren med bara trosorna på sig. När hon rörde på sig så mycket, blev hon så fruktansvärt varm. Innan vi fick med henne hem, var vi tvungna att leta efter hennes kläder på alla tre avdelningarna, för hon brukade springa emellan och hon visste inte var hon hade lagt alla kläder.

Nu har hon lugnat ned sig och kan faktiskt sitta stilla och göra något en längre tid och om hon lägger in alla viktiga saker som ska göras i mobiltelefonen som larmar lite innan det ska göras, glömmer hon det inte lika lätt. Det är likadant för min man. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om allt detta, men jag måste upp tidigt imorgon och måste komma i säng. Dessutom är jag rätt så trött och känner att jag börjar svamla, så då är det allt bäst att ta sig ifrån bloggen! Sov nu så riktigt gott allihopa!!

Mulet och blåsigt!!

Diskmaskinen är på, tvättmaskinen tvättar tvätten, bilen är flyttad till ishallen, jag har hunnit med två muggar äppel- och kanelte och att vinka av mina föräldrar, som är på väg upp till älgjakten i Västerbotten. Jag bad min käre far att akta sig för alla björnarna ute i skogen...

Igår blev det ett kärt återseende med min stora flirt, Abbe. (Mina föräldrars amazonpapegoja). Just nu är han precis bakom mig och mår bra, samtidigt som vi båda lyssnar på spansk reggaemusik. Dagen började bra med solsken, men nu har det mulnat på, är ca 15 grader varmt och det blåser något alldeles fruktansvärt!!

Gårdagens besök på Hörcentralen gick bra, men min dotter hann inte dit, för hon missade bussen. Det var skönt för mig att få prata med kuratorn i lugn och ro om hur jag ser på saker och ting. Och hon sa också lite grand om vad hon tyckte och det var mycket uppmuntrande för mig. Man kan behöva det! Ibland känns det som att hon är vår familjepsykolog! =)

Ikväll kommer ett intressant program på svt1 klockan 21.00-22.00, som heter "Mitt huvud är en torktumlare". Hämtat från "http://www.tv.nu/" är: "Svensk dokumentär från 2008. Många av oss har, eller lever med någon som har, ADHD. Nästan hälften av fängslade kriminella har diagnosen. Många andra märker att något inte stämmer eller att de inte är som andra. Hur är det att leva med ADHD och hur möter samhället detta? Vilket ansvar har skola och socialtjänst? Bandyspelaren Per Fosshaug berättar om sin ADHD-utredning och resultatet av den avslöjas i filmen. Bland övriga medverkande finns journalisten Annika Sundbaum-Melin och professorerna Christopher Gillberg och Russell A Barkley. Även 06/09 i SVT1 och 10/09 i SVT1."

Nu önskar jag er en underbar torsdag!! =)

En vackert solig tisdag

Japp, nu har jag druckit en mugg te (whiskey och choklad), väckt min dotter en andra gång och min son går omkring lite rastlöst i lägenheten. Har sagt till dottern att tredje gången jag går in på hennes rum tar jag med mig vattensprutan, lite roligt ska en stackars förälder ha

Ikväll ska dottern på grillfest med sina klasskamrater och innan dess ska hon hinna packa inför skolresan imorgon. Så det är allt bäst att hon kommer upp nu...

Ute är det ca 17 grader, strålande solsken, klarblå himmel och fågelkvitter. Visst saknar jag värmen i Tulsa där det kunde bli upp emot 30-35 medans vi var där, men jag hoppas att det snart också blir rätt så varmt här.

Idag finns en hel del pappersarbete att göra och ordna med. Inte så roligt, men det måste bli gjort. Min man påminde mig om det både igår och i morse innan hann stack iväg till jobbet. (Och när han gör det, brådskar det verkligen). Det kommer att ta nästan hela dagen, men någon tvätt och disk ska man väl också hinna med... Dessutom börjar jag komma igenom min garderob nu. Håller på att rensa lite och tänkte försöka sälja en hel del på "Loppisen" på lördag. Samtidigt är det aldrig fel att bli av med det som aldrig används Jag ska naturligtvis gå igenom barnens garderober också, de växer ju så snabbt att de säkert har en massa för små kläder liggandes.

Min man har hållit på att prova ut en medicin för sin ADHD nu under våren. Det har gjort att han fått lite mindre aptit och samtidigt har han också ett rätt så rörligt jobb. Allt detta har resulterat i en otrolig viktminskning. Han kommer i byxor som han inte haft på flera år och börjar väga som när vi gifte oss för 19 år sedan. När jag var borta i ca 3 veckor i Tulsa, tror jag inte att de hann med att tvätta så mycket. När jag kom hem skulle han iväg någonstans och hittade inte några egna byxor, så han lånade i hemlighet sonens. De satt lite tajt, men det säger ju hur mycket han gått ned... Han själv säger att han mår mycket bättre än på flera år och det är lättare att göra saker och ting när han inte har så många kilon att släpa på. År 2004 var han på gränsen till fet och mådde inte så bra, så jag är ju glad att det är mycket bättre nu, men det hindrar ju inte att jag är lite orolig för att han ska gå ned ännu mera. Det räcker nu...

Visst kan ibland ett något totalt misslyckat foto bli överraskande bra?

(från Pusselbitarna på metrobloggen)