
Barnen är på väg till sina skolor, jag har skrivit under papper (och läst igenom dem innan underskriften) och ska snart dricka lite grädd- och rabarberte. Ute är det fantastiskt soligt och 18 grader varmt. Jag är lite orolig för alla moln, de ser inte så vita och vänliga ut, snarare gråa och hotfulla...
Förkylningen har blivit sämre. Huvudvärk, halsont, heshet och en allmän känsla av att "flyga" omkring... fast jag ger mig inte, idag blir det tentaläsning. Imorgon kommer den stora och ångestfyllda dagen, då jag ska översätta en "enklare" text. Ha, det finns inget enkelt med den texten!
När jag gjorde sallad igår, skar jag mig på vänster pekfinger. Det påminner mig om den gamla goda tiden, när jag var au-pair i Väst-tyskland. Jag ordnade med maten varje dag och de hade också skärmaskin... Det fanns inte en dag utan att jag gick omkring med småsår av en kniv, jag var rent utav livsfarlig med knivar. Fast det var ju ingenting mot skärmaskinen som de skar upp allt bröd och all korv med.
En dag råkade jag nästan skära av höger pekfingertopp och toppen hängde lite i skinnet och blodet sprutade rejält. Hur kan det bli så mycket blod? Min au-pairpappa tvättade av allt ordentligt, blötte ned en bomullstuss med "Schwedenkräuter" (kryddat brännvin) och satte på såret och sedan lindade han in det ordentligt. Vi åkte aldrig in till läkare och i flera veckor använde jag plastpåsar när jag diskade, tvättade håret osv.
Allt läkte bra och idag har jag ett lite ärr som pryder fingertoppen. Nageln ser fin ut, det är bara på fingeravtrycket man ser ärret på 1 cm.