När jag ringde polisen

De som skulle titta på ventilationen, visade sig bara vara en person och han kom ca 13.00. Jag hade varit så spänd och lyckats städa allt och sedan gick han bara in i köket och badrummet och kollade allt på ynka fem minuter... Hur konstigt det än låter så blev jag nästan besviken.

Min man har ännu inte kommit hem. Det blev en lång arbetsdag i Stockholm för honom och när jag ringde honom för inte så länge sedan, visade det sig att han glömt av att ringa och berätta det för mig. Han har lärt sig den hårda vägen att det är viktigt för mig att veta när han blir sen, annars kan jag bli väldigt orolig. Det var skönt att han åtminstone hade på mobilen så att jag kunde nå honom.

För något år sedan jobbade han som snickare på landet lite utanför vår stad. En gång på vintern, när det hade varit extra isigt och halkigt, dök han inte upp hemma vid 17.00-tiden som han annars brukade göra. Jag tänkte att han är väl och kollar runt på Biltema, Rusta eller någon annan intressant affär. Hans mobiltelefon var avstängd och det gick inte att nå honom, så när klockan blev 21.00 började jag bli riktigt orolig. Fast, han kanske var på Coop Forum eller någon annan affär som stänger vid 21.00... När klockan var 21.40, var jag otroligt orolig. Klockan 22.00 ringde jag polisen. Jag var rädd att han varit med om en olycka eller något. Precis när polisen fått all personbeskrivning och bilbeskrivning och allt de kunde behöva veta för att hitta honom, låser han upp ytterdörren och kliver in. Polisen var glad över att min man kommit tillrätta, men jag hade en viss ilska inombords. Var hade han varit och varför hade han inte ringt? Tja, han hade jobbat över och glömt bort att ringa och säga det till oss här hemma.... aaaagh!!!

Till och med ungarna hade varit superoroliga. Sonen hade vandrat fram och tillbaka här hemma och undrat var hans far var och dottern hade också ringt och försökt få tag på honom flera gånger. Det är klart att man inte måste vara här hemma jämt, men det kan ju vara kul att veta ungefär var alla är för att slippa oroa sig...

(från Pusselbitarna på metrobloggen)